Susan fick på ett smärtsamt sätt uppleva hur migrationsrelaterad
stress kan påverka en människa. Redan som ung flicka fick hon ta hand om sin mamma och sätta sina egna behov i andra hand. Idag vill Susan berätta om vilket stöd hon hade behövt som tonåring – och framför allt visa att det går att komma vidare i livet.

Susan kom till Sverige från Thailand 1987 när hon var 15 år gammal tillsammans med sin mamma och bror. För henne gick det ganska snabbt att lära sig språket, få kompisar och komma in i det svenska samhället. Tyvärr var det inte lika lätt för Susans mamma som började må psykiskt dåligt när hon kom hit.

Susan fick ta hand om sin mamma och ta ett oerhört stort ansvar – bördan på hennes axlar var alldeles för tung att bära för en ung flicka. Susan fick agera tolk åt sin mamma i möten med vård och myndigheter och hon var på många sätt mammans stöttepelare i livet.

Att vara anhörig innebär ett stort ansvar

Susan har funderat på vad det var som gjorde att mamman mådde psykiskt dåligt. Som så många andra som migrerar till ett annat land, förlorade mamman allt; hem, familj, nätverk, jobbtitel, språket och sin identitet.

Mammans psykiska hälsa påverkade Susans vardag. Hon fick lägga sina vänner och intressen åt sidan. Istället var hon tvungen att ägna sig åt mammans behov. Under skoltiden var det ingen lärare som fångade upp hur hon mådde. Hon önskar att någon hade frågat hur hon hade det eller om hon behövde hjälp med något.

Trots den utsatta situationen vågade inte Susan prata med andra vuxna eller sociala myndigheter på grund av stigmatisering och hon var rädd för att mamma skulle bli anmäld.  Det gjorde att hon bar mycket inom sig vilket bidrog till att hon själv utvecklade psykisk ohälsa.

Susan var en högpresterande perfektionist eller helt enkelt “den duktiga flickan”. För att fly undan den svåra situationen hemma lade Susan mycket tid på att få bra betyg i skolan. Detta beteende fortsatte in i arbetslivet tills Susan en dag kraschade. Susan drabbades av utmattning och som en följd av det blev hon sjukskriven. När det var som värst tappade Susan korttidsminnet, fick tvångssyndrom (OCD) och panikångest.

Betydelsen av att ha ett nätverk som stöttar en när det är svårt

Det som gjorde att Susan till slut började må bättre, var hennes trygga nätverk som bestod av familj och vänner. Genom dem fick hon stöd och hjälp vilket gjorde att hon kunde hitta styrka i livet. Hon fick även psykologhjälp och gick i KBT-behandling.

Idag har Susan en positiv syn på livet – trots allt hon har gått igenom. Förutom att vara Hjärnkollambassadör arbetar hon som hälsokonsult och använder sina erfarenheter för att hjälpa och motivera andra.

Som Hjärnkollambassadör vill Susan öka kunskapen om hur migration kan påverka en människas psykiska hälsa och hur detta i sin tur kan påverka de anhöriga som många gånger är barn. Hon vill att myndigheter och skolor bättre ska kunna hjälpa de vuxna och barn som lever med konsekvenserna av migrationsrelaterad stress. Susan vill också inge hopp till andra som befinner sig i en liknande situation som hon gick igenom som ung flicka.

Susan föreläser på svenska, thailändska och engelska.